Deckare…

Hejsan alla underbara människor!

Jag ber om ursäkt att jag varit borta ett bra tag.

Jag har nu för ett bra tag sedan publicerat 4 diktsamlingar:

  1. Varför åt jag det här?
  2. Dessert blev det med!
  3. Kaffe med kaka
  4. Skynda Springnota!

Det som skulle bli en deckare à la Maria Lang har hittills blivit fyra (2 publicerade och 2 färdigskrivna). De 2 första går att få tag på i de flesta nätbokhandlarna. Sök gärna på Sunna Henrys dotter, då kommer även de fyra diktsamlingarna upp.

Titlarna är som följer:

  1. Gamla Vänner  – Gamla Oförätter
  2. Lik och Lussebullar
  3. Belladonna och Brudbukett
  4. Frusna lik och Barnaskrik

Om ni undrar hur jag skriver så lägger jag här upp ett utdrag ur den första deckaren som alltså heter

Gamla vänner – Gamla oförätter

Kapitel 5 Inte en rolig dag att vakna upp till 

tisdag – första veckan

Jag vaknade klockan sex på morgonen av att det ringde och bankade som bara den på dörren. Jag undrade vad som stod på. Jag slet åt mig en morgonrock för att gå och öppna. Astrid och hundarna hade också uppfattat oväsendet och kom farande.

När jag öppnade dörren fann jag till min förvåning två poliser i uniform som stod utanför dörren och trampade oroligt.

“Är du Magdalena Almstedt?” frågade en av dem. Det var två män, en i 45-årsåldern som såg ut att ha njutit lite väl mycket av god mat och en spenslig kille i 25-årsåldern. “Ja”, svarade jag. “vem är du då” frågade de därefter Astrid misstänksamt. “ Jag heter Astrid Brååkh, och är god vän med Älva och har kommit upp från Skåne för att hälsa på, hurså?” svarade hon. Man beter sig inte hur som helst mot henne.

Jaha, muttrade den äldre. “ Och vilka är ni?” frågade Astrid. Den yngre svarade artigt att han hette Henrik Hansson och den tjocke muttrade fram att han hette Joachim Roofv och var ansvarig utredare vid mordroteln här i Sundsvall.

“Här har vi inget mord” svarade Astrid och jag unisont. “Äger inte du marken ända bort till den nedre parkeringsplatsen vid badplatsen?” frågade den tjocke, och tittade misstänksamt på mig. Jag svarade att det gjorde jag visst.

“Ja, då har ni ett mord!” svarade den tjocke och frågade om de kunde komma in. Jag svarade att det gick utmärkt och Astrid gick och satte på kaffe till oss. Vi slog oss ned med kaffekopparna vid köksbordet och väntade på att få höra vad som hänt. Den tjocke verkade mycket förbryllad över att vi inte hade hört något på natten. Jag svarade att hundarna varit oroliga, men att jag hade trott att det kanske var någon grävling eller annat något annat vilt djur på tomten. Vi brukade ha problem med rådjur som åt upp växterna, och ibland hade vi Lo. En vinter hade vi turligt nog sett vargspår, jag älskar vargar.

Efter några koppar kaffe och hembakade bullar tinade den tjocke upp en smula och blev trevligare. Han beundrade huset och sa att det var en fantastisk trädgård jag hade. Han undrade om jag bodde där själv, men jag berättade att jag var gift och att min man var utomlands å jobbets vägnar. Jag berättade även att vi hade en son som för tillfället studerade på annan ort och inte skulle komma hem förrän senare i sommar.

Astrid berättade att även hennes man var på affärsresa och att hon kommit upp till mig så att vi kunde vara gräsänkor tillsammans. Hon berättade också att vi känt varandra ända sedan studietiden.

Vi frågade vad som hänt, och fick veta att en kvinna påträffats död längs bort i vår trädgård tidigt på morgonen av någon som varit ute och rastat sin hund.

Vi förklarade att vi sovit hela natten och inte märkt någonting, förutom just att hundarna varit oroliga. De bad oss att följa med bort i parken för att se om vi kunde identifiera kvinnan ifråga, och vi gick mycket motvilligt med på detta. 

Det kändes inte så roligt att börja dagen med att beskåda ett lik (jag har aldrig sett något och har absolut inte lust att börja nu, men verkade inte ha något val). Det var tur att vi inte hunnit få i oss någon frukost än. Jag har som sagt aldrig sett någon död person och tyckte det hela kändes väldigt obehagligt. Men, Astrid är tuffare än jag och sa att hon skulle plocka upp mig om jag svimmade av.

Sagt och gjort. Vi gick ut via altandörrarna i vardagsrummet. Den tjocke tittade sig misstänksamt omkring, som om vi skulle ha flera lik liggandes i huset.

“ Vad har ni gjort i natt frågade han”, vi berättade att vi badat och ätit gott och sedan lagt oss för att sova. “ Kan ni ge varandra alibi för hela natten?”. Vi svarade att vi sovit på olika våningar och därför inte haft koll på varandra under hela natten.

Vi traskade iväg genom trädgården, hundarna fick stanna inomhus. Det var fortfarande dagg i gräset men det märktes att det skulle bli ytterligare en varm dag.

Den yngre polisen verkade lite illa till mods och berättade att han hade ett år kvar på polishögskolan innan ha var färdig och att han skulle praktisera här uppe under sommaren, som adept till Alexander, Cornelias son. Alexander hade sagt att här händer det ingenting så han hade räknat med en lugn sommar och så händer detta! 

Jag tyckte synd om den stackars pojken för han var märkbart nervös och tyckte att allt var så obehagligt. Påföljden blev att jag försökte lugna honom medan vi gick eftersom han nästan såg gråtfärdig ut.

Längst bort i trädgården stod en ambulans med dörrarna öppna och vi kunde se att det låg någon på en brits i ambulansen. Denna någon var dock täckt av ett grönt skynke. Det hela kändes väldigt obehagligt. Det var tur att Astrid var med för hon var helt lugn och traskade på och var väldigt pratsam. Den tjocke hade tinat upp och pratade nu vänligt med Astrid om Skåne och berättade att hans föräldrar ursprungligen var därifrån.

Längst bort i vår vackra park hade man nu smällt upp gul polistejp överallt, och det hade redan samlats en skara nyfikna åskådare. Folk är inte kloka…

När vi väl kom fram, vi hade gått så sakta vi kunde, hörde jag någon hojta glatt “Jaså, Älva du börjar plantera döingar i parken också?” Det var Alexander. Som jag tidigaberättat var han och vår son var lika gamla och hade varit omöjliga att separera när de växte upp. “Känner ni varandra?” frågade den tjocke som nu blivit riktigt trevlig. Jag berättade hela historien om att han och vår son varit bästa vänner under uppväxten och att hans mamma som bodde granne med oss var en väldigt god vän.

“ Jag kan garanterat gå i god för att Älva INTE mördat någon!”. Sa Alexander som nu kommit fram till oss. “Hon är inte stark nog att ha ihjäl någon!”, fortsatte han och gav oss ett brett leende med bländande tänder. “Jaha, tack för den televerket svarade jag lite skämtsamt!

Alexander är alltså stationerad här som praktiserande kriminalare över sommaren. och bor som sagt under tiden hemma hos mamma Cornelia. Han hade kommit igår kväll, och detta var det första uppdraget han åkte på. Som tur är, är Alexander en lugn och cool kille som inte blir stressad i första taget. Han är också en fena på att ta folk och styra upp saker.

Vi blev ombedda att gå till ambulansen för att beskåda det omtalade liket. Väl där vek en av ambulansmännen undan det gröna skynket ned till midjan på kvinnan på båren. Det första vi reagerade på var att någon hade häftat fast loggan från “våra” studentoveraller på bröstet. Det var delen där det stod Systemvetare med Systembolagets logga.

Sedan tittade vi på ansiktet, och fortsatte titta och titta…. “Men”, sa Astrid till slut, “det är ju

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s